Fightingspel - En rak höger

00:00:03Välkommen till program nummer fyra utav spelfarsan med vänner. Som vanligt är det med mig, Oscar och Peter. Idag ska vi prata om fighting-spel. Där vi ska prata om genren överlag. Vi ska som vanligt dyka i ett antal eminenta titlar där vi för dagen har valt ut Street Fighter, Killer Instinct, Kings of Fighter och Tecken. Därefter så kommer vi även plocka ett antal sköna alternativa titlar som vi också ska prata om. Så med det så lämnar jag med varm hand över ordet till Peter som introducerar genren. Ja, fightingspel är väl Jag tror vi sagt det förut, men relativt självförklarande. Det går alltså ut på att man får välja en ofta, ja, en karaktär ur ett ofta ganska stort urval och så får man möta en annan karaktär som antingen väljs av en AI eller av en annan person som man sen då går i match mot över ett antal ronder. Och den som vinner, vinner. Ofta så brukar det ju vara då två ronder, men även då

00:01:14Fem är väl då mest den vanligaste kombinationen. Jag kan tänka mig att om man körde det här i arkadhallar så var det säkert två som var relativt standard. Jag tror de flesta andra är matchinställningar som man har hittat nytt påfund på senare år, utan bäst av två helt enkelt. Och sen så har man ju då ett par andra ingredienser. Man har oftast en klocka, 99 sekunder brukar det vara. Och när klockan eller tiden tagit slut så är det oftast då den som har mest liv eller energi kvar som vinner matchen. Ja, och skulle det vara helt jämnt så brukar det bli helt enkelt en extra rond. Oavgjort helt enkelt. Ja, klassisk oavgjord. Sen så är det oftast uppbyggt så att varje karaktär har en mätare. Man har oftast lika mycket energi från start och när man då tar stryk på ett eller annat sätt så

00:02:11sänks då den här mätaren och när den har noll då har man förlorat. Så är det. Ganska enkelt när man ser det sådär utifrån. Det är otroligt enkelt men det är oftast det som är dragkraften till att det är sånt vansinnigt enkelt upplägg men så fruktansvärt svårt att bemästra. Det är verkligen sanning det här att vem som helst kan spela ett fightingspel men inte vem som helst som kan bli bäst på det. Så är det verkligen. Ofta så brukar man oftast jämföra den här typen av spel med schack. I och med att oavsett vilket man än väljer så är strategin A och O. I och med att du måste hela tiden förutse vad din motståndares nästa drag blir. Ja det är ju väldigt strategiskt när man tar upp det på en lite högre nivå. Då har man ju sett sådär

00:02:59matcher där man inte tycker att det händer någonting och sen helt plötsligt så avgörs det snabbt och olustigt för den som förlorar och då kan det vara så att den har ställt sig i fel position och den andra kan helt enkelt driva igenom en lång rad med kombomanövrar. Precis, för det är ju också en viktig aspekt av fajtingspelen att förutom rena slag, sparkar, kast med mera så är ju då speciella kombinationer av knapptryckningar som resulterar i så kallade specialattacker. Dessa specialattacker kan bokstavligen vara vad som helst. Det finns alla varianter. Signifikant är oftast någon form av eldboll till exempel eller någon virvelspark eller något annat element. Man framkallar något som ska träffa motståndaren.

00:03:52Ja, och ju mer imponerande de är, desto större ljus och ljudeffekter brukar det vara, så att man ser att man har lyckats med någonting imponerande. Oftast det som har kommit på senare tid är ju också då att man genom att utföra de här grundläggande specialattackerna så fyller man upp en specialmätare, så när den är full så kan man göra starkare varianter utav sina specialattacker. Eller just någon specifik attack som karaktären man har valt har. Kan det också vara. Finns ju varianter också där man helt enkelt ju mer stryk eller ju mer slag du blockar desto mer fylls också ens revanschmätare eller vad man nu ska kalla det för på också. Redan här så inser man ju då att det finns rätt mycket strategier i de här spelen just med tanke på att man kan planera in stryk eller vad man ska säga att om jag tar så här och så här mycket stryk så kommer jag förhoppningsvis hamna i en position där jag kan använda min

00:04:51Counter-move eller min specialattack och vända matchen genom det. Precis. Och det där brukar också vara varianter av att oftast så låser man sin karaktär i någon mening när man blockar. Det vill säga att du backar bakåt eller på ett eller annat sätt så att när du gör det så tar du mycket, mycket mindre skada när du blir träffad. Men det brukar också finnas speciella kombinationer som gör att när du blockerar att du även då kan göra Counter-moves, så att du kan då anfalla fast du blockerar, så att säga. Man vänder helt enkelt på steken, höll jag på att säga. Man fångar upp och får in en snabb motattack. Men det är ju verkligen en sån här grej som när man ser folk som inte har spelat fighting-spel förut så brukar det oftast vara så att man går löst på varandra och sen så är nästa nivå att man börjar reagera på vad motståndaren faktiskt gör och få in lite counter-moves. Precis.

00:05:47Sen så har vi ju oftast då när det kommer till karaktärsgalleriet så är det oftast att man plockar väldigt specifika typer utav karaktärer. Till exempel att det är väldigt vanligt förekommande att du har någon form utav marinkårssoldat. Du har oftast någon form utav samurajliknande person. Du har oftast någon form utav till exempel punkarbrud och så vidare och så vidare och så vidare. Det finns ofta en stor wrestler slash brottare som går i clinch med motståndaren och kör den stilen. Oftast någon som inte är riktigt mänsklig också, någon form av demon eller best eller något annat sånt där också som man inte är mänsklig motståndare då helt enkelt. Nej, precis. Jag vet inte hur många specifika typer det finns, men oftast så finns det ju några representanter för varje typ av stil som folk tycker om att använda. Ja, för det brukar ju vara den andra varianten, att om man inte blandar in olika arbetskategorier eller demoner och monster och sånt där, så brukar det vara olika typer av fighting.

00:07:03Genrer som går upp mot varandra. Karate eller kung fu eller någon annan variant utav exotiska fightingstilar. Ja, nej men visst. Sen också det som har kommit, eller jag ska inte säga att det har kommit på senare tid. Det har förekommit tidigare också, men det är också Tag Team. Att du kan ha fler karaktärer i ditt lag och så kan du... byta in karaktärer under fightens gång så att säga. Där har de ju också ett element av att man ibland kan kombinera den här taggen i en gemensam attack under en väldigt kort period. Jag tror att det var Kings of Fighters som började med det här, men jag kanske var det ännu tidigare. Det är svårt att säga när jag stötte på det första gången, men jag vet att det var en sån här grej som man reagerade på när det kom, att det blev ett element till.

00:07:56Det ska ju också sägas att det finns så otroligt många fighting-spel så att det är ju svårt att säga vem som var först med vad och så vidare. Och även om vi hade fått för oss att vi hade hittat den som var först så är det fullt möjligt att vi hade helt fel. Men mig personligen så ser jag det som så att det börjar med streetfighter helt enkelt. Jag håller helt med. I och med att... Det var åtminstone det spelet som fick det grundläggande konceptet att komma ut i den breda massan i alla fall. Skulle nog säga också att de flesta som tyckte om den här typen av spel var ofta just inblandade i Streetfighter i någon version. Jo, men sen är ju också det att kampsport har ju alltid varit intressant, men också att

00:08:50Kampsporten och kampspelen fick ju sig en boost, egentligen lite grann av varandra, men också med att kampsportsfilmer blev populära i lite samma årsgång när det verkligen började blomma upp. Så då kom ju även hela det asiatiska Japan-intresset och så vidare. Många av de här Hongkong-rullarna Med Jackie Chan och så vidare. Jet Li och med flera. Ingenting som en riktig hederlig Hong Kong-rulle alltså. Det står jag fortfarande för. De har något visst. Det är ett sidospår, men det är inte så långt kvar innan Crouching Tiger, Hidden Dragon 2 dyker upp. Nej, jag såg det. Det var faktiskt väldigt överraskande. Jag trodde att den var ett avslutat kapitel. Nej, men Netflix håller ju på att spela in den, så den ska komma i år i alla fall. Den kom ju verkligen ut mitt i den eran där kampsportsfilmer var heta. Det är lite roligt att den kanske snurrar igång nästa varv nu då.

00:09:54Precis, och då kanske det kommer in nya varianter. För att det ska också sägas att även om man har kommit upp med massa nymodigheter så står ju, tycker jag, fortfarande fighting-spelen överlag och trampar lite grann. Man har förfinat det så mycket så att det är svårt att komma på nya grejer. Ja, och det du är lite inne på är väl också det som många nämner som både den största fördelen och den största nackdelen egentligen med genren. Tar man upp ett spel från det här året och går tillbaka till tidigt 90-tal så hittar man väl ungefär samma ingredienser. Ja, samtidigt precis. Och dessutom tycker jag fortfarande egentligen, enligt min smak i alla fall, att ingen som har lyckats med 3D riktigt. Det är ju knepigt att få till det på ett väldigt bra sätt. Alltså 3D är visst så som i 2,5D, men att det här att du ska kunna springa i...

00:10:51alla led men det slutar ändå med att du har en knapp för att låsa din motståndares position så att säga vilket i princip gör att det blir 2D i alla fall på någon nivå. Det är ju alltid knepigt med djup i ett fighting-spel. Ja, i spel överlag. Jag tror att möjligtvis om man fick till en fantastisk controller i någon sorts virtual reality-läge kanske det här skulle funka. Spännande. Från någon sorts first person-perspektiv då. Men innan det så är det ju, det som funkar är ju 2,5D på något sätt. Två fighters eller fler. En bana, låsta väggar på något sätt och sen bara köra. Och jag tror att det är väl kanske just det som, alla nyheter är alltid häftiga när de kommer. Men på något sätt så tror jag att de flesta är ganska bekväma med att man har ett...

00:11:48förutsättningar som är lika för alla och man vet att det är så här det fungerar. Man kan inte lura någon genom att stå lite längre bak eller lite längre fram. Du har två stycken kortsidor som man kan använda som att slå folk mot, underligt nog visserligen, men det är så det är och annars är det fritt fram. Det som också hängt med hela genren länge, som också varit lite spännande, det är att det har oftast funnits trälådor eller oljefat som man har kunnat ramla på. Och förlora kraft. Ja, det är sant. Det kanske vi skulle nämna att oftast så var det ju en del lite häftigare banor som hade interaktiv miljö. Ja, precis. Och det är oftast så att när du fick in ett hårt slag så blev det ju så att ens karaktär ramlar bakåt. Och då när han träffade ett sådant här objekt så förlorade man lite extra skada. Men i princip var det ju mest där för syns skull. Mer än, ja.

00:12:44Det var ju väldigt häftigt får man ju ändå säga. Men jag tror att mycket, åtminstone från Streetfighter som började med det, det kommer ju från tidigare beat-up-spel som till exempel Double Dragon eller Final Fight eller någonting sånt. I och med att man hade till och med bonusbanorna kvar som i princip också fanns i Final Fight, till exempel att man ska slå sönder en bil eller någonting annat. Ja, den är ju en klassiker. Slå sönder bilen och motorblocket. Ja, och den där feta farbrorn som kommer ut och skriker Oh no efteråt. Ja, just det. Samma gubbe varje gång. Ja, det är hårt. Det är hårt. Ja, nej men då tycker jag att vi, vi har ju pratat mycket Streetfighter nu så då kan vi ju lika gärna dyka då i denna veckas första spel som är just då Streetfighter. Utan att egentligen då säga en specifik titel av dem. Det finns ju väldigt många men man måste ju börja då som vi varit inne på tidigare då med Streetfighter 2. Och där är ju det att det är ju urmodern till alltihopa.

00:13:55Det får man nog ändå säga. 91 Super Nintendo. I alla fall på PAL. Och det tog ju världen med storm. Helt klart. Det var så häftigt minns jag. Ja, men det som var också med Streetfighter. Det var ju det att det kom ju som arkad först från början. Och det födde ju en hel ungdomskultur med folk som stod i arkadhallarna och pucklade på varandra. Så det var ju redan bäddat för succé när det sedan landade i hemmen hos folk. Och man ska dra lite bakgrund till det hela. Egentligen så, ingen av de här spelen, med några få undantag, vi kommer in på det på alternativa titlar, men har ju sällan en lite djupare story. Utan streetfighter det är ju World Tournament eller World's best fighter eller någonting i den stilen. I princip ett gäng personer som har samlats för att göra upp om vem som är världens bästa fighter. Och där så kan man ju då välja mellan 12 karaktärer. Jag tror att det var 12 i tvåan. Precis. Och då beroende lite på alla karaktärerna har en liten

00:15:12Story till sig Så att till exempel att om du väljer E-Honda till exempel som en sumobrottare så det är lite kul att slänga in en sumobrottare överlag då så har han ett mission av att bli världens bästa sumobrottare och att han vill då Införliva sumobrottning som en fighting genre Just det Tror att alla hade väl någon liten sån här personlig touch på det hela ja. Ja och att de var oftast ute efter att få tag i slutbossen av någon anledning. För slutbossen är ju som i flesta spel återkommande då så det är Mr Bison. Som, vad ska vi kalla honom, någon sorts typ gerillaledare eller han har ju ett, han är soldat helt enkelt, major av något slag. Någon slags Evil Empire-figur. Precis. Vill jag ta över världen stuket på det hela. Även om det är ju som sagt, storyn är ju sekundär. Men så när man har valt karaktär så får man ju då slumpar systemet fram en motståndare åt den. Sen så kör man då nio stycken matcher. Där man då får spela mot alla de här karaktärerna. Och sen så är det tre stycken matcher.

00:16:37Bossmatcher om man säger. I alla fall originalet då. Och då får man ju börja med Balrog och sen så är det Vega och sen till sist fyra, förlåt, Balrog, Vega, Sagat och Mr Bison. Ja Sagat ja. Det får man inte glömma. Precis. Och till slut när man då har vunnit mot Mr Bison då får man en rating på hur bra man, eller det finns ett antal olika slut helt enkelt. Och då är det just som så, det finns olika svårighetsgrader att välja. Man kan också välja en eller två ronder, om jag minns rätt. Ja, så är det. Och jag tror också att man kunde ändra tidsenheten om det skulle vara 99 eller om det skulle vara 45 sekunder. Men det kanske var senare spel som man kunde ställa in det. Minns inte exakt när det gick upp, men det var relativt långt tillbaka i alla fall. Ja, precis. Och...

00:17:36Min personliga relation till det här spelet det är ju, och då ska vi säga att det här är Street Fighter 2 så vi inte säger någonting annat. Det är att det var min introduktion till hela fightinggenren. Jag hade testat någonting liknande på Commodore 64 innan och kanske någonting på Mega Drive. Men jag tror i princip så kan man säga att det här var den första relationen jag hade till fightinggenren. Och jag tror att det som... fångade mig var ju liksom dels den coola atmosfären och den kaxiga attityden till det hela. Men just det här att det är ju till för att tävla mot varandra. Det är ju tävlingsinstinkten som går igång och det är ju det som gör det roligt så att säga. Jag håller helt med. Jag har något vagt minne av att jag spelade något sådant spel på Commodoren.

00:18:28Ingenting som satte sig så. Det var ett roligt spel för all del, men det var liksom inte någonting som stack ut på det sättet. Var det där barbarspelet där man kunde slå av huvudet på någon? Ja, exakt! Jag tror det heter Barbarian eller någonting sånt där. Precis, det låter väldigt bekant. Ja, och så kommer det en jäkla sköldpadda i pausen också som bara går förbi. Exakt! Så att man var på det, för all del. Men sen dök ju då det här upp. Det var häftigt på ett annat sätt. Det var som du säger. Det var någonting som man samlade ihop ett litet kompisgäng och sen så körde man liksom egna tävlingar. Ja, det är ju det. Precis. Det är ju inramningen som mycket gör det. Det var ju musiken, det var grafiken. För det här var ju utsett då till årets snyggaste spel i princip. Och det var jäkligt. Det var ju i klass med både Mario och Zelda och Metroid och de här andra. Det var ju en helhetsuppgift. Vigselperfektion.

00:19:26på hög nivå och ändå så, det roligaste vad det gällde det var ju att den stora diskussionen om hur nära det var arkad-originalet. Det är klart att portningen till Super Nintendo är bra, men det är snyggare och större förstås då till arkad. Så är det ju. Och en del har ju hävdat egentligen sedan dess att fighting-spel hör hemma i arkadhallen. Jo, jag kan... Både ja och nej. Alltså, jag tycker att man kan ha liknande upplevelser hemma av att just essensen av det hela, att du tävlar mot varandra. Men det som då gjorde det, det var ju det att man hade en annan typ av kontroller i och med att man hade spak helt enkelt i arkadhallen. Men också det att där hade man ju en liten annan insats i och med att du satsade dina egna pengar.

00:20:25Precis. Det gjorde du väl i och för sig på någon nivå ändå när du köpte spelet. Men det var inte riktigt samma kritiska grej att det skulle gå bra varje gång du spelade. Nej, det är ju helt sant. Det är ju till skillnad från en stor engångsinsats där du sen kan spela hur mycket du vill så var det ju ändå så här att nu måste vi mata den här maskinen. Jag har spelat det här parkat på två ställen. Det ena var på Liseberg i Göteborg och sen har jag också spelat det på något så exotiskt som Den nöjesparker i Köpenhamn. Jaha, Tivoli. Ja, Tivoli heter det. Ja, precis. De hade också någon arkadhall då. Det här är på 90-talet, någonstans där. 95 kanske. När de fortfarande fanns, höll jag på att säga. Precis. Jag brukar oftast gå förbi arkadhallen i Liseberg som fortfarande finns kvar. Tyvärr så har de i princip inga arkadspel kvar. Men jag går dit för flipprena.

00:21:23För de har fortfarande en bra samling flipper. Sånt måste man ju stödja. Lite utflikning här men sånt måste man ändå gilla. Absolut. Det är ju också den fysiska upplevelsen som jag tror gör att man gillar. Men om man ska då nämna lite nyare titlar utav Streetfighter så dök ju Streetfighter 5 upp här alldeles för, vad är det nu, ett halvår sedan, ett år sedan? Närmare ett halvår. En halvår sedan, men sen har de ju släppt lite karaktärer och sånt efteråt till det. Man kan ju säga att de stora nyheterna är ju då förutom såna här mätare som vi var inne på för specialattacker. Så har de ju också varianter av att du kan avbryta kombos. Du har olika långa kombos. Och du har ju även då att det har som sagt skiftat till lite 2,5D stuk på det hela. Och förstås då Multiplay stöd via nätet, onlineläge.

00:22:23som det numera, om man ska vara helt ärlig, är en dealbreaker för folk som köper de här spelen. Det funkar inte online-biten perfekt, så är spelet nästan dömt att misslyckas. Och bara för att ge en liten historisk referens så kan man ju också säga då att det inte varit så att det bara finns fem stycken streetfighter, utan det finns ju snarare 30 olika streetfighter. Man började med Streetfighter 2, sen var det Streetfighter 2 Turbo, sen var det Superstreetfighter, sen var det Superstreetfighter 2 Turbo, tror jag det. Sen var det Streetfighter Alpha, Streetfighter Alpha 2, Streetfighter Alpha 3, tror jag också. Sen Streetfighter 3, och så vidare och så vidare. Så att det finns många Streetfighter. Jag tror faktiskt jag hade något som hette Superstreetfighter 2 Turbo X eller något sånt där också som var en sån där.

00:23:16Specialversion av specialversioner. Precis. Det man kan säga som var med Turbo när det lades till. Det var att den signifikanta grejen med Turbo var att 1. Man kunde välja bland bossarna att spela med. Det kunde man inte i originalet. 2. Att man hade lyckats klocka upp det lite så att man hade ungefär samma hastighet på flytet i spelet som i arkadhallen. Och sen någonstans i den vevan så fick de väl även in den här alternativa bossen om man hade lyckats bra. Så fick man möta Akuma. Akuma ja, precis. Och det minns jag var en chock för jag hade inte alls koll på det när jag körde spelet. Jag tror att det var Streetfighter Alfa. Men jag är nästan säker på det. Och han var ju läskigt svår. Streetfighter Alfa var för övrigt då Playstation. Superstreetfighter innan var Sness.

00:24:08Och Streetfighter 3 tror jag var Playstation 2. Alltså de brukar vara på de flesta olika plattformar. Där någonstans i tiden. Streetfighter 4 var ju det som fick fightinggenren att komma tillbaka. För den var ju nästan lite halvt om halvt utdöd sådär och hade sina fans. Det var ju verkligen en hardcore nisch också. En liten grupp som verkligen hade den för sig själva. Jag tror det som Streetfighter 4 gjorde var det att Streetfighter 4 tog fram e-sporten med fightingen. Visst, det har tävlats i Streetfighter tidigare, men där började man med ligor och massa pengar och sponsring hit och dit och så vidare och så vidare. Jag har inte kört det så mycket, men det jag har förstått av de som har spenderat många timmar i just 4an var att balansen blev helt perfekt i slutet. Det är mycket möjligt. Ja, som sagt, jag har spelat 4an, men bara på något väldigt amatörmässigt nivå. Ja, det är ju väldigt, väldigt, väldigt sällan om någonsin man kommer komma upp på den nivån att man har koll på hur alla karaktärerna hanterar varandra. Mitt problem med fightinggenren har ju varit att jag inte haft någon att spela med.

00:25:21Vilket ju nästan är ett krav. Ja, så då har det fallit lite grann för min del. Plus att jag lägger alldeles för mycket tid på League of Legends. Så jag hinner inte med så många andra spel. Redan där så ligger man ju med. Nej, speciellt inte nu när man är familjefar och allt sånt där. Precis. Ja, men jag tycker att vi lämnar Streetfighter där helt enkelt och knatar in på nästa spel på vår lista. Då är det Killer Instinct. Utvecklat av Rare. Kom i en tid där... Snessen var på väg ut och Nintendo 64 var på väg in. Det som Nintendo brottades med med Nintendo 64 var att Nintendo hade bara pluttinuttiga GOS-titlar. Det var ungefär det som marknaden sa. Plus att man hade problemet med att Playstation

00:26:16som kom då året innan uppfattades som coolt och hårt på något sätt. De hade tuffa titlar när man hade tecken till exempel. Då behövde man ju ha någonting som var hårt och coolt. Och då introducerades Killer Instinct. Killer Instinct är ju då skapad av RARE, vilket är lite spännande. Ja, för de var väl egentligen kända för många av de här pluttinuttiga och mysiga titlarna. Plattformsspelen, ja, och Don Quijon-kampen bland annat och många andra. Men Rare hade ju en storhetsperiod där de kunde ta vilken genre som helst och allt de tog blev guld i princip. Det är bara att titta på Bond-spelet eller spelen, titta på till exempel Perfect Dark med flera, med flera. Men Killer Instinct då är en uppsättning utav både människor och rovdjur och allt möjligt blandat. Blandad kompott. Väldigt mörk setting. Blodigt. Inte så överdrivet som Odel Combat men... En laser väl någonstans emellan Street Fighter och Odel Combat får man väl säga. Precis. Hade ett fantastiskt soundtrack. Jag skulle säga att...

00:27:37Visst, Street Fighters är klassikern i klassikern, men Killer Instinct har ett soundtrack som jag tycker är en av de absolut bättre, egentligen oavsett vilket spel. Ja, den satte sig på en gång. När man hade hört den så... Hörde man den igen visste man exakt vad det var för någonting. Killer Instinct hade ju då förstås samma upplägg som tidigare fighterspel med det här med specialattacker och så vidare. Men Killer Instinct gjorde sig känt för sina långa kombos. Alltså i princip så har det varit samma så som i tecken att du kunde då chaina combos med varandra. Men att Killer Instinct belönade också när du träffade flera gånger. Så till exempel om du kom över 15 träffar så hade du deras smått legendariska ultracombos. Så i princip, vilket var lite larvigt, för du kunde i princip ta död på motståndare med en enda lång combo.

00:28:33Ja, det var ju något enormt frustrerande när man åkte på en sån där. Men det fanns å andra sidan ingenting bättre än när man lyckades med en sån själv. Precis. Ja, för det som intresserade Killy Innsict också var att man hade ett träningsläge. Så att du kunde då ta en princip som en trädocka eller liknande och träna dina kombos mot. Vilket var väldigt behövligt med tanke på hur långa och svåra kombos som fanns. Jag minns inte om man fick med någon instruktionsbok eller om det bara var så att man fick titta i själva spelet. Men jag minns just att en del av de där karaktärerna hade några helt fruktansvärt komplicerade kombos. Man var ju verkligen tvungen att läsa sig till hur man skulle göra. Speciellt i och med att 64:ans kontroller var ju egentligen inte helt optimal för fightinggenren i och med styrspaken i mitten av kontrollen. Nej, det var ju ett element till man var tvungen att vänja sig vid.

00:29:29Plus att den här styrspaken inte var helt optimal heller så att säga. Om man jämför speciellt inte med Super Nintendo-kontroller då till exempel. Nej, den var inte så precis som man kanske hade kunnat hoppas. Men annars så är ju själva spelet i sig precis som alla andra sådana spel. Du har en liten bakgrundsstory till varje karaktär. Du väljer en karaktär. Du slåss mot alla andra karaktärer. Det finns ett antal bossfajter. Och sen så vinner du Jipitihu. Och sen så väljer du en ny fighter och gör om alltihop igen. Ja. Inga nymodigheter på den nivån. Det kan vi nog inte säga. Hur var det med Killer Instinct? Hade man någon form av fitalities? Inte som jag minns. För jag hade för mig att det fanns att man till exempel med den här vargen. Att man kunde slita motståndaren i stycken. Men det kanske bara var en...

00:30:27Det kanske fanns finishers, men jag kommer inte ihåg. Ja, precis. Inte Fitalities mot Mortal Kombat, men någon form av avsluta matchen-move. Ja, det tror jag faktiskt kan stämma. Och även där får man väl säga att det är någon slags mellanläge, för att de här killer moves i Mortal Kombat var ju väldigt långt ifrån barnvänliga. Men Killer Instinct, å andra sidan, kom ju en tid efter den värsta moralpaniken runt Mortal Kombat. så var inte det riktigt mycket lika stor story runt det som det hade varit med Mortal Kombat. Så att man slapp ju den biten så sett. Även om som sagt, det var ju inte så pluttinuttigt som Streetfighter jämförelsevis då är då så att säga. Nej, en del har ju faktiskt valt de här Mortal Kombat specifikt för att de tycker att de här avslutningsmovesen är så häftiga.

00:31:24Så det finns ju en liten nisch för spelare som gillar sånt mer, det råa och hårda. Killer Instinct finns ju också att plocka upp, fortfarande på Xbox Live. Så för den som vill så, absolut, de har ju också förbättrat det då, grafiskt sett. Oh ja, det har gått fram. Och det finns ju även då, om man vill plocka upp Killer Instinct 1 och 2, så tror jag även det finns i den här Rare Collection. Precis. Rare Collection är också en sån grej som jag absolut rekommenderar att man ska titta närmare på. Det är som en liten låda med guld. Nostalgiguld visserligen. Men det är väldigt prisvärt för det man får. Ja. Och det är en väldigt bra paketering med information. Precis. Rare är också en sån här spelstudio överlag. Precis som jag tycker med Westwood att man har gjort.

00:32:19väldigt många, väldigt, väldigt bra spel, men att man har tyvärr liksom käkats upp utav en annan utgivare, kan man säga, så att man inte, det blev liksom ingen själ kvar och så föll konceptet överlag. Ja, på något sätt så sög de ur den andan som gjorde det magiskt och sen exakt vad det var är väl lite oklart, men man märker så tydligt när den inte finns kvar. Nej, det var stora krokodiltårar när EA köpte upp Westwood, alltså fy fan. Ja, och när Rare såldes vidare så kände jag också så här. Vilka var det? Var det Microsoft? Det är Microsoft. Ja, de köpte ju Rare igen. Från Nintendo till Microsoft. Och då försvann ju folk till höger och vänster. De gick ju bland annat till Blizzard. Det fanns ju massa varianter på vart folk tog vägen från Rare. Ja, och det finns ju även nu en liten studio som håller på med den själsliga uppföljaren till Bungy Kazooey i Jukkaleili.

00:33:15Men jag har för mig att det var så här med rare att det var liksom inte, även om de var väldigt stora så att de var inte sådär super, det var inte som id-software på något sätt. De hade ju något hus liksom ute på engelska landsbygden någonstans. Ja, det är någon liten herrgård de sitter i. Ja, precis. Och liksom satt ett gäng och drack Jolt Cola och programmerade. Så det var inte alls sådär flashigt som id. Det känns väl lite som att det andades lite mys-engelska landsbygden över hela företaget. Jag har läst någon intervju eller reportage när de pratade just om det här. Troligen till varför de gjorde så bra spel var ju för att de verkligen jobbade ihop, hade hundra procent fokus och det var inte så mycket mer runt utan.

00:33:58Det var en liten gaming-oas på många sätt. Ja, och sen att de förstås var väldigt duktiga på vad de gjorde. Det ska man ju inte sticka under stol med. Men jag tror aldrig jag har varit med om en utgivare eller en spelbyrå som har lyckats med att sätta så många olika genrer. Under relativt kort tid. Ja, och göra bra spel på det. Nej, det är imponerande. Helt klart. Ja, precis. Men efter Killer Instinct då så kommer ju ett av mina absoluta favoritfighters och det är då Kings of Fighter som är en, ska vi säga, en tidig föregångare till det här crossover-tänket kan man säga. Det började med Kings of Fighter 95. där man helt enkelt tyckte att varför inte bara plocka de bästa fighterserna från alla andra spel och slänga ihop dem i ett nytt spel. Så kan det ju förstås bara bli ännu bättre. Så det var vad man gjorde helt enkelt. Kings of fighter har en hel del kopplingar till Sega. Så det var mycket karaktärer från fatal fury till exempel. Men även då från street fighter.

00:35:13Plus ett par andra, lite mer alternativa titlar som jag inte kommer ihåg. Det som var med Kings of Fighters som är till skillnad från de övriga spelen, det är just det att de hade den här tag team-funktionen redan från start. Dock kunde man inte i första spelet, eller i första spelen, så kunde man inte byta karaktär under matchens gång. Utan du valde helt enkelt tre karaktärer. Och sen så... Om du klarade motståndaren och förlorade halva energin så fick du börja mot nästa motståndare med så mycket energi kvar på din första fighter och sen höll du på så till den som, ja, tills man vann helt enkelt. Så man hade egentligen en väldigt lång livmätare? Ja, precis. Så att i praktiken så kunde du ju vinna mot tre motståndare med en fighter. Men det fanns ju lite mer taktik i det här för då kunde du ju välja att till exempel

00:36:06plocka fighters speciellt då de spelar mot varandra så att då kunde du ju i princip det som man sysslar idag med ban och sådana här saker att man plockar countors mot olika karaktärer och så som funkar bra mot speciella motståndare och så vidare och så vidare. Lite mer taktik på ett annat sätt än i andra spel. Kings of Fighter överlag anses ju, tror jag, fortfarande vara världens bästa arkadfighter. Det är ju såhär två läger, vissa tycker Street Fighter 2 var det, men många hävdar att det fortfarande är världens bästa arkadfighter. Precis det jag tänkte säga, att det brukar väl vara den här diskussionen som dyker upp varje gång någon säger det ena, så dyker de andra upp och säger det andra. Det är ungefär som att säga, vilken var den största ikonen under 90-talet, Mario eller Sonic? Ja, ungefär så. Och jag ska ju egentligen inte säga det ena eller det andra, men

00:36:57Jag tycker nog att coolhetsfaktorn var ju definitivt Kings of Fighters som vann på så sätt att man helt enkelt hade ett sådant stort utbud. För det var ju också en stor grej i början av fightinggenrens historia. Man sålde ju på hur många karaktärer man hade i spelet. Så säger jag att Streetfighter hade 12 så hade King of Fighter 25 eller någonting sådant. Ja, det var bra många fler redan i början. Det hade helt enkelt mer djup och mer egentligen mer spelvärde per krona om man säger gentemot Street Fighter. Har du spelat Kings of Fighter någonting? Inte mycket de första men Kings of Fighter 4 tror jag att jag äger ett exemplar av. Vad tycker du generellt om spelet i sig? Jag fick väl någon slags känsla av att det här är bra. Men samtidigt fick jag ungefär en känsla av att och nu måste jag lägga ett antal timmar.

00:37:55Och då var det enklare för mig som har kört Streetfighter mer att plocka upp senaste versionen av det. Men det är som du säger, jag gillar estetiken. Det fanns mycket att välja på. Och det kändes väldigt polerat. Ja. Det som ska sägas också är att jag har aldrig ägt eller egentligen spelat Kings of Fighter på konsol. Jag har däremot spelat hur mycket som helst på arkad. För det var ett av de arkadspel som fanns i bygden när man var liten. Det är ju faktiskt väldigt häftigt att du, för det är nog inte så vanligt tror jag, upplevt det på arkad. Nej, men det var för att det var under ett par år när det stod på tv-spelsbörsen hemma i stan. Så då var det ju liksom att i och med att man hängde alldeles för många timmar där så blev det ju så att man träffades och då var det ju det man spelade. För de hade typ två spel att välja på. Det var ju antingen det eller det här smuppet som vi pratade om förra veckan. Ja, ja. Så att det blev ju ett spel som man...

00:39:07Minns mycket på grund av de sociala omständigheterna runt det hela. Speciellt kul var det för att säga att man kanske var sju, åtta bast kanske. Något sånt. Och när man lyckades spöa de här grabbarna som var 14-15 så var ju det typ största lyckan man kunde få i princip. Ja, det kan jag absolut tänka mig att då kände man sig ganska nöjd. För det är ju faktiskt otroligt tillfredsställande att lyckas spöa någon i ett fighting-spel. Speciellt när man inser att den personen inte är dålig. När man känner att det här fick jag kämpa för, men jag vann. Det är en väldigt bra känsla. Och sen har man ju ofta det här att man söker den perfekta ronden. Därför att i och med att just det kräver en del teknik att utföra specifika kombos vid specifika tillfällen och så. Så är det nästan så att man får den där känslan ibland, vid fåtal tillfällen, när liksom allt bara flyter och man nästan kan se.

00:40:05vad som ska hända innan det händer. Det bara sitter i muskelminnet rakt igenom. Och det är nog också den där känslan av perfektion som gör att man kommer tillbaka och kommer tillbaka igen. Ja, det är väl som de säger i nästan alla sporter, att när det funkar så känner man det bara. Det är det där flytet, och det är precis som du säger, att det händer inte ofta, det kanske man ska säga rakt upp och ner sådär, men när det väl händer så är det nästan lite magiskt. Det bara händer. Precis, och visst, det kanske är en kombination av tur och skicklighet. Det finns lite skicklighet någonstans. Men oftast så tror jag att det är mycket av det här muskelminnet som gör att när man uppfattar en specifik händelse så behöver man inte ens tänka på vad man gör för det sitter i ryggmärgen någonstans hur man ska reagera på det och så säger det bara pang och sen sitter det där. Precis, man fyller på med nästa move utan att man ens vet om att man gör det på något sätt. Kings of Fighters hade ju också då förstås tidigt

00:41:03Någon form av primitiva tävlingar. Precis som Streetfighter. Visst, man kanske hade en lokal tävling i Killer Instinct också. Men aldrig på så sätt som i Streetfighter och Kings of Fighter. Speciellt inte i och med att Kings of Fighter och Streetfighter är japanspel från start. Så där hade man ju en helt annan... Helt annat underlag och en helt annan kultur kring det också. Därefter så har vi ju då Tecken, som är vårt nästa spel på listan. Tecken är ju då, precis som alla andra spelen, ungefär samma upplägg. Men Tecken hade ju då ett försök att introducera 3D redan från start. Inte på så sätt att du kunde vrida kameran, men du kunde sidesteppa. Det vill säga att du kunde röra dig runt motståndaren. Eller hur man ska kunna förklara det på något sätt.

00:42:03Jo, men det tycker jag känns som en bra bild av hur det såg ut. I princip så gör det så att du kunde röra dig ut mot skärmen och då vreds skärmen. Så det du kunde göra var att om du fick en attack mot dig så kunde du sidsteppa så att motståndaren missade dig. Och då vreds kameran så att du fick som en ny linje att gå mot. Tecken var ju också då ett stort dragplåster för Playstation. Playstation var i princip nytt med tecken. Playstation såldes med demo utav tecken. I alla fall den versionen jag köpte utav Playstation. Det första Playstation jag ägde då. Det var nog ganska vanligt tror jag. Jag har stött på flera som hade den kombinationen. Tecken valde ju en lite annan väg än de här andra spelen vi har valt på. På så sätt att tecken var inte alls så smidigt i sina rörelser som de andra spelen. Det vill säga att du hoppar i princip.

00:43:00aldrig i tecken. Du gör liksom inte en luftattack för att du är så otroligt sårbar mot vad som kan komma från motståndaren. Så tecken går ut på kombos, kombos, kombos, kombos. Så att om man trycker, alltså, det känns, om man inte kan alla de här kombosarna få flytet, så känns tecken som sirap, skulle jag personligen tycka i alla fall. Ja, det är väldigt svårmanövrerat. Och det kräver kanske lite annan mindset om man ska vara helt ärlig. De här snabba, kaosartade matcherna kanske inte är det man hittar främst där. Nej, mer strategiska, lite långsammare. Och det hade ju att göra med att det blev ju också då två läger på så sätt att många kom ju då innan hade spelat streetfighter i princip, kom till play och fick tecken.

00:43:56och tyckte vad fan är det här för någonting? Och sen så kanske man aldrig kom tillbaka utan man valde att plocka upp andra titlar som Streetfighter Alpha till exempel. Men just då fanns det ju ett nytt gäng kids som det höll i princip som var först. Deras första fighting var tecken och då tog ju de det till sig, till sitt, till sig själva då och att det ledde ju sedan fram till att det kom. Andra spel som gick i samma stil som tecken till exempel Virtual Fighter, Soul Calibur med flera, med flera, med flera som bygger på lite samma där just det här kombotänket. Ja, det var väl egentligen exakt som du säger att för oss så kändes det nytt och annorlunda. Men för den generationen som precis startade sin fightingkarriär så var det som vilket spel som helst. Vilken var din favoritkaraktär?

00:44:54I tecken överlag. Ja, jag vet faktiskt inte om jag hade någon i tecken. Det var så här att jag körde det så pass lite att det oftast var så där att den här har jag inte kört. Så nu provar jag den. Så att, ja, vilka hade någon så? Jag skulle nog säga Yoshimitsu, men det var nog mer utav coolhetsfaktorn i karaktären än karaktären i sig. Han såg ju fruktansvärt häftig ut, det får man ju ändå göra. Så att han var exakt så tror jag den enda karaktären i spelet som hade ett vapen. Och det var dessutom ett svärd. Precis, så det kunde inte bli så mycket bättre än så. Plus att han hade en del coola attacker. Ja, var det inte han som kunde sätta sig på svärdet och snurra runt och ha sig? Jo, han kan ju göra harikiri också. Just det. Ja, nej, redan där så insåg man ju att...

00:45:40Så den ultimata förnedrelsen var ju att avsluta en match i och med att göra en harikiri som inte tar hela ens eget liv, bara en bit, men ändå lyckas då få in en träff på motståndaren med det. Så det är roliga grejer man minns. Det finns ju Paul, till exempel, det finns en annan, det finns många tecken hade ju också då, man har ju gjort ett antal år så att man inte... Det får man fylla på med ganska mycket karaktärer redan från start. Man hade i alla fall ett tjugotal karaktärer att välja på med lite olika stilar. Plus att man hade då en helt ny. Man hade ju gått från pixlar till polygoner eller voxlar eller vad det nu var för någonting. Man hade ett skapligt soundtrack, men jag tror inte det egentligen var själva soundtracket i sig som gjorde stämningen i tecken, utan jag skulle säga att det var den grafiska stilen som gjorde tecken. Här kan man rent personligt säga att

00:46:36Det är det jag minns som sticker ut med det spelet. Det är inte musiken som jag inte minns så mycket om specifikt. Utan det är just den grafiska stilen. Precis. Utan det var ju mera settingen. För man körde med den här, ganska klassiskt för Playstation överlag, att man försökte med ganska realistiska backdrops. Som förstås var helt statiska. Men man fick... Och oftast ganska mörka titlar. Playstation överlag har ju rätt mörka titlar. Alltså färgsättningarna. Men det har väl att göra med att man ville konkurrera mot Nintendos väldigt rosa, gula, väldigt starka färger och så vidare. Jag kan tänka mig att det var det också, att man verkligen ville visa att man var annorlunda. Det som också gjorde med Playstation och Tecken, det var ju att man kunde ha FMV-sekvenser. Så man tryckte ju in den ena videosekvensen efter den andra. Vilket ju var...

00:47:28Numera kanske man skulle tycka att ju färre desto bättre, men så var det inte riktigt då utan då var det så häftigt. Så att jag förstår varför Nintendo vill ha Killer Instinct till Nintendo 64. Ja, absolut. Det var ju liksom gjutet i det hela. Tecken har ju också utvecklats förstås som alla de här andra spelen. Du har ju då Tecken Tag Team som inneförde samma som Kings of Fighter med Tag. kombinationen. Du har ju också haft tecken vs. streetfighter till exempel. Absolut. Där man då helt plötsligt plockar in streetfighter karaktär i tecken, vilket är lite paradoxalt med tanke på hur man upplever att en streetfighter karaktär ska röra sig gentemot en teckenkaraktär. Visserligen så har ju tecken på senare tid blivit lite mer smidigare åt streetfighter hållet, men det blir en konstig missmatch över det hela. Som ändå funkade, ja.

00:48:27Jag har i och för sig inte då kört tecken så mycket som streetfighter, men jag tyckte ändå att det funkade förvånansvärt bra. Jag har inte heller spelat tecken sådär supermycket, men just den videon tycker jag ändå var ganska roligt. Man hade ju just det här att man ofta tänker, det var ju också ett väldigt hett samtalsämne, vem skulle spöa vem av de här karaktärerna? Ja, precis. Om de här någonsin möttes, då skulle väl ändå den här vinna. Jag tycker det är så roligt att det var så helt otänkbart att de här karaktärerna skulle någonsin kunna mötas i ett gemensamt spel. Jag minns att Tobias som driver Level nu och skrev Nintendomagasinet och han har ju varit redaktör för SuperPlay och så vidare.

00:49:23Han skrev ett citat som jag så väl minns, någonting i stil med att på grund av att försöka förklara på ett trivialt sätt det här med hur affärsmodeller och så fungerar så kommer vi aldrig någonsin se ett spel där Sonic och Mario finns med i samma spel. Men vad hände sen, 15 år senare? Jodå, det är precis så det blev. Finns det bara tillräckligt många bra anledningar inom citationstecken? Så händer det förr eller senare. Jo, precis. Det är samma som i film. Det är ju bara att titta på Justice League och alla Marvel-mash-ups av olika slag. Absolut. Vilket jag ibland kan tycka är lite larviga. Men i alla fall, det är en helt annan diskussion. Peter, står du här och letar lammkött? Alltid, men idag är det T-Bones som gäller från Lasse T.S. Vill du också ha något köttigt? Kom ner till Lasse T.S. i Rissne. Så är det.

00:50:19Då kan vi fundera lite på, det finns ju fler titlar förstås än just de här fyra huvudspåren som vi har valt ut, och det är ju ett helt block med alternativa titlar, eller bra titlar förstås, men kanske inte riktigt lika ikoniska. Så jag tänkte, har du någon sån där pärla som du gärna vill prata om? Vi har väl varit inne lite på de här Mash Up-spelen, för all del. Det är väl också sådana här Saker som gärna faller lite vid sidan av där man blandar. Men ett spel som, en spelserie som jag gillade väldigt mycket är ju Soul Calver då. Som på något sätt har lite mera, lite mer story. Jag minns att den hade en världskarta till exempel. Där man flyttade sig runt och även då inslag av utmaningar som egentligen inte hade någonting med andra fighters att göra. Ja, och vapen.

00:51:17Och vapen. För all del, massor av vapen. Precis som du säger. Soul Calibur har ju också, nu kanske du kommer ihåg vad karaktären heter, men det finns ju en bystig dam där som har blivit utnämnd till spelvärldens sämst klädda karaktär. Hon har någon sorts stålrustning, som en bikinivariant utav en stålrustning. Ja, just det. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad hon heter sådär, men det fanns ju en del tveksamma utstyrslar i det spelet som jag minns. Edge är ju ett rätt bra uttryck för det hela. Oh ja. Men utöver den dåliga klädstilen så hade de en del häftiga grejer på gång där. Snyggt rent grafiskt. Absolut. Jag har spelat väldigt lite Soul Calibur. Jag har i princip provat ett par gånger när jag varit hemma hos vänner och bekanta. Men jag tycker att den roligaste biten är just det att det ligger fokus på vapenhanteringen istället för bara ren handgemäng så att säga. Ja, och även i senare

00:52:27versioner av Sol Calber har de också lagt mycket på att man kan skapa sin egen karaktär. Som är ett stort mischmasch av allt som finns i spelet och då kan man både se ut som man vill och ha de vapen man vill. Och om man känner att man har fått en bra balans så kan man även ge sig på om det hette någonting med Tower of Doom eller något liknande där man då ska ta sig igenom ett stort antal nivåer. Med utmaningar. Men Soul Calibur är nog liknande. En av mina favoriter som inte heller är superkänd nu för tiden åtminstone är då Fatal Fury. Ett sega fighting-spel. Från sega som introducerades som en konkurrent till streetfighter. Ja, var det så de hade tänkt att det skulle funka? i alla fall släpptes ungefär samtidigt, hade ungefär samma upplägg och hade i princip kopierat varandras karaktärer. Sen kan man ju prata om vem som var först men Absolut. I princip så återfanns nästan alla typer av karaktärer som finns i Street Fighter finns i Fatal Fury på ett eller annat sätt. Men jag tycker Fatal Fury som sagt är ju väldigt, väldigt likt Street Fighter. Men det jag tycker om med Fatal Fury det är att man har

00:53:45Hur ska man säga? Det finns vissa balansdelar som jag tycker är att Fatal Fury har bättre matchups på vissa ställen än till exempel Streetfighter. Men det kan också göra med att jag hade spelat så vansinnigt mycket Streetfighter så att när jag kom över Fatal Fury så blev det som en... skön pust av nyhet och sådär. Så det är nog kanske mest en personlig tanke. Men också det som gör att jag troligtvis minns Fatal Fury så pass väl, det är ju att de har plockat ganska många karaktärer därifrån till Kings of Fighter. Så bara kunde karaktären från Kings of Fighter eller vice versa så kunde du spela Fatal Fury i princip. Det är ändå ganska häftigt att det var så pass, alltså man kände nästan sig liksom.

00:54:36Någonting bekant och familjevänligt sådär höll jag på att säga. Så att, ah, det är ju de här. De vet jag vilka det är. Sen har vi Persona till exempel. Vi ska prata lite nyare fighting-spel. Ja, och den är väl... Jag har egentligen bara försökt mig på ett av Persona-spelen. Men det jag reagerade på där var egentligen att de... Till skillnad från det vi har pratat om tidigare, att det inte finns så mycket story. Så fanns det i de spelen en enorm mängd story. Det är ju ett annorlunda inspirerat spel ska vi säga då. Ja, det kan ju absolut vara värt att säga. Men jag tror att det tog sådär en 40-45 minuter kanske innan jag ens fick ge mig in och slåss mot någon. Persona är ju, tror jag, en anime-serie också. Jag är rätt säker på det. Ja, jag fick i alla fall en känsla av att det fanns mer material kring alla de här karaktärerna.

00:55:30Ja, och där har vi ju också, om vi pratar om överdrivna specialattacker, så här tar ju priset överlag liksom. Det är verkligen hela skärmen lyser konceptet. Helt klart. Det är väl väldigt medvetet, fick jag en känsla av, att här ska det smaskas på ordentligt och när du väl får till det, då ska du veta det och det ska alla andra också. Men det är ju det som blir nästan lite antiklimax, det är att du gör den här otroligt fantastiska attacken och så tar det såhär 3% av motståndarens kraft eller någonting. Ja, man trodde ju, i alla fall trodde jag lite sådär dumdristigt att när man fick till 2-3 sådana där så var matchen klar. Men så var det ju inte alls, utan det var väl snarare 10-15 sådana där för att vinna en omgång. Ja, men som sagt jag...

00:56:23provat Persona. Jag hade en anime-inspirerad vän som tyckte om det här spelet och som hade det. Så det är kul. Jag gillar konceptet. Jag tycker det är lite roligt just som du säger. Både story-biten men också de här maffia-attackerna. Sen har den ju också, om vi säger att det är anime-inspirerat, den har ju en liten annan stil. Just med tanke på att den Utan att veta då hela det universumet antagligen ligger närmare sina rötter i serier. Jo, precis. Det är lite serieteckning över det hela så att säga. Sen har vi ju, vi måste ju nästan nämna på ikoniska titlar så Virtual Fighter till Saturn var det va? Ja, det var det. Virtual Fighter var ju första 3D. inspirerade fighting-spelet som tog fightingen in i tredje rummet. Det kanske inte egentligen världens mest fantastiska spel, men det var ju nytänkande rent grafiskt. Det var väl egentligen exakt det du sa där som gjorde det spelet om man ska vara helt ärlig. Det var helt nytt och medvetet satsade på det här.

00:57:45Det måste ju ändå nästan varit idén bakom hela spelet att nu gör vi det här och vi gör det på riktigt och 100% och så får vi se hur det går. Jo, precis, men det var ju också ändå en föregångare till exempel till Saul Caliber och det var även tecken då kanske. Även om tecken var i princip samma epok. Det är ett ganska kul spel, ganska få karaktärer. Med dagens mått ser det ju för taskigt ut. Har inte världens bästa kontroll. Men det kan ju vara kul att ha sett det för att få någon sorts historiereferens till allt annat. Ja, det är ju definitivt värt ett litet besök kan jag tycka. Som sagt, det påverkade väldigt många andra serier och antagligen på ett sätt som de borde få lite cred för. Ja. Har du någon mer titel innan vi rundar av och pratar lite grann om vad vi ska prata om nästa vecka? Det finns ju så många, höll jag på att säga, men jag tror ändå jag har varit inne på de som har definierat fighting-genren för mig. Det är nog de här i olika mått och mängd och lite beroende på när och var och hur man stöter på dem. Men det är nog de som

00:59:04Om någon säger fighting-genren till mig så är det nog något av de här namnen jag skulle börja prata om. Jo, jag håller med dig. Det som vi kanske inte har varit inne sådär jättemycket på som man bör nämna så är det väl Motal Combat förstås. Ja, det har väl dykt upp lite. Sådär, här och där. Vi har ju nämnt det och jag ska säga såhär att på ärlighetens namn så tycker jag inte Motel Kombat är sådär fruktansvärt bra. Det är ju det här med Fetarities som är det som har... Det är kul att du säger det, för det är väl ungefär den anledningen jag hade att spela det spelet också, nästan alla gånger. Jo. Det här var kladdigt och det gillar jag. Ja, precis. Alla sätt man kan avrätta en människa på. Ja. Sen finns det massor med kuriosa runt Motel Kombat, men det...

00:59:48Det skulle man nästan kunna prata om i ett eget program, så att säga. Och vi kan väl nämna att det finns tillgängligt i ny tappning? Absolut. Och anses vara bra. Ja, men med det så avrundar vi det här programmet och då kan vi prata lite grann om nästa program, för det kommer nämligen bli ett litet speciellt program på så sätt att vi kommer ha en gäst. Vi kommer prata MMO och vi kommer lägga allt fokus i princip på World of Warcraft. Så jag har lyckats gräva upp en vän som är en storkonnässör som ska få guida oss i detta magiska spel. Spännande, spännande. Ja, med det så säger vi tack och hej och på återhörande. Hej, hej.